I can't be no superman - but for you - I'll be superhuman
Den här veckan har känts som söndag varje dag. Skyller det på sista April.
Men detta år med antibiotika slog sista april för ca 4 år sen (då jag också fick dras med det) som tusan.
Då körde Jonas på en sten med båten på väg till stugan, båten fastnade, vatten läckte in och jag trodde att allihopa skulle få slå badrekord. Men iår var jag inte ens i närheten av sån dramatik ;)
Halva delen av den här veckan har spenderats på bästa sätt med fina människor och inga måsten.
Det är allt jag kan göra. Men jag saknar mitt jobb.
Det största jag gjort var att möta upp min mamma.
Vi hade inte setts på över en månad och inte pratat med varandra på tre veckor
när jag kände att jag inte klarade av att ha taggarna utåt längre.
Jag brukar inte vara långsint men den här gången förvånade jag mig själv.
Jag kunde bara inte be om ursäkt för det jag ställt till med, då jag står för allt och menade varenda ord.
Ibland måste man tänka "är det värt det?". Jag ska börja tänka så nu. Gällande allt.
Nu känns det bra och vi kommer att kunna reparera det här. Jag hoppas verkligen det.
Jag har inte varit mig själv under den här tiden och jag hoppas att det vänder nu.
För allas skull.
Kommentarer
Trackback
